SENSORBYTE

 
Varannan lördag byter jag sensor och idag var det dags att sätta en ny. Nedan får ni se hur det går till, steg-för-steg. 
 
 
Först och främst är det viktigt att tvätta rent huden där man väljer att sätta sensorn med en desinfektionsservett. Varje gång jag ska applicera en ny libresensor byter jag arm och placering, då detta är skonsammare för huden eftersom man på så sätt undviker att få små bulor som man annars kan få om man sticker sig på samma ställe upprepande gånger.
 
 
När man valt och rengjort placeringsstället av sensorn ska man sätta ihop själva sensorn med applikatorn...
 
 
... och så här ser det ut när det är gjort.
 
 
 Applikatorn innehåller en nål som man sedan använder sig av när man ska sticka och sätta fast sensorn på armen. Så nu är alltså sensorn i den gråa applikatorn ovan. När man ska sätta fast den nya blodsockermätaren trycker man applikatorn mot armen och då kommer nålen (som nu sitter i mitten av sensorn) ner i huden och man hör ett "klickljud" som betyder att sensorn är på plats. Nu drar man försiktigt bort den gråa applikatorn och då följer nålen med ut från huden. Kvar är den vita runda blodsockermätaren (som sitter fast med en sorts dubbelhäftande tejp) som med hjälp av ett litet rör kan scanna av blodsockret kontinuerligt. Rätt coolt om ni frågar mig!
 
 
Det tar sedan en timme för den nya sensorn att ställa in sig, men...
 
 
... sedan räcker den i 14 dagar innan det är dags att byta ut den mot en ny blodsockermätare.
 
Jag är så otroligt tacksam över att få leva i ett land där det finns tillgång till sådana här fantastiska diabeteshjälpmedel. Trots att jag lever med en kronisk och allvarlig sjukdom har jag turen att kunna få dem allra bästa tänksamma förutsättningar till att kunna leva ett så vanligt liv som möjligt. Detta tack vare tillgång till olika insulinsorter och hjälpmedel och att jag dessutom har turen att kunna få vård och tips från en diabetessköterska på en diabetesmottagning. Med andra ord, en avdelning på sjukhuset som enbart arbetar med diabetespatienter och diabetesvård. Tyvärr ser det annorlunda ut i andra delar av världen. Jag hade turen att som diabetiker födas i rätt del av världen, men i många utvecklingsländer är en diabetesdiagnos en dödsdom. Just därför att tillgängligheten till insulin och andra livsnödvändiga diabeteshjälpmedel är väldigt begränsade. Det är viktigt att komma ihåg att insulin är inget botemedel, utan ett livsuppehållande medel för diabetiker, utan insulin dör man. 
 
Insamlingen under projekt KEB17 är i full gång och alla intänkter delas lika mellan Diabetesfonden och Life for a Child. Life for a Child arbetar med att unga diabetiker i utvecklingsländer ska få tillgång till blodsockermätare och insulin och på så sätt minska dödssiffran på dem som dör i följderna av diabetes. Vill du se till så att barn och ungdomar världen över ska kunna leva ett liv trots diabetes, tycker jag att du ska kika in på insamlingssidan http://charitystorm.org/fundraisers/keb-17/ och skänka din gåva redan idag. 
 
PS. Om du skulle vara intresserad av att beställa ett diabetesarmband som jag tillverkar till förmån till insamlingen, kan du klicka för mer info HÄR.

ATT VÅGA

 
"Att våga", tänk vilka stora ord de egentligen är när man tänker efter. Att våga är en del av livet, men det är allt annat än lätt. Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ganska försiktig av mig, alltid tänkt väldigt mycket innan jag har gjort någonting. Detta på gott och ont naturligtivis. För om man inte utmanar sig själv emellanåt, hur ska man då kunna utvecklas som människa och lära känna sig själv? Periodvis kan jag trycka ner mig själv utan att egentligen ha någon anledning eller förklaring till varför. Dessa perioder kan hålla i sig i dagar, i veckor fast det natuligtvis kan pendla lite fram och tillbaka under tiden. Ens självbild är ju en färskvara som man bör arbeta med hela tiden och ens största fiende är en själv, inte sant? Att våga känna efter och försöka hitta kärnan (ibland kärnorna) i problemet och ta upp det till ytan är ju en utmaning i sig, men otroligt nyttigt att göra. Förut höll jag allt inom mig och hade väldigt svårt att öppna upp mig. Och visst, jag ljuger om jag säger att det fortfarande inte är så men inte i samma mängd. Jag kan fortfarande ha svårt att erkänna för mig själv hur jag mår innerst inne och när jag mår dåligt håller jag det mycket för mig själv. Tankar som jag vill inte vara till besvär, poppar upp i huvudet och jag håller tillbaka. Men om man inte erkänner det för sig själv, hur ska då någon annan veta? Jag måste ändå säga att jag har blivit mycket bättre på att dela med mig, inse att det finns någon som lyssnar på mig, låter mig bli sedd och låter mig vara den jag är, jämfört med för bara ett par år sedan. (Se bara nu när jag skriver av mig på the world wide web... ;) )
 
I slutet av hösten befann jag mig i en sådan där period, då jag höll mycket inom mig. Även om jag var omringad av personer som känner mig utan- och innantill, människor som jag trivs med och får mig att må bra, kunde jag ändå emellanåt känna mig så otroligt ensam. Det kan kännas som om man är fångad i sina egna tankar. Hjärnan arbetar för fullt hela tiden och ständigt söker den efter fel och brister. Det är ju oftast mycket lättare att hitta dem hos sig själv än hos andra, det tror jag de flesta kan känna igen sig i. Mitt i denna något nedstämda period fick jag syn på ett otroligt roligt projekt när jag scrollade igenom mina sociala medier. Ett projekt som kallades för KEB17 och där Ung Diabetes var de som hade kommit på denna fantastiska idé. KEB17 innebär att 30 deltagare med diabetes tillsammans ska bestiga Kebnekaise till sommaren, samla in pengar till diabetesforskning, kunna bidra till att barn och unga i utvecklingsländer ska få tillgång till insulin och andra livsnödvändiga diabeteshjälpmedel och framförallt visa att man är större än sina toppar och dalar- trots en sjukdom som består av just det. Här snackar vi utmaning, tänkte jag. Efter att jag hade fått nys om detta kunde jag inte riktigt släppa tanken på att tänk om man skulle söka? Men så är jag ingen äventyrsmänniska och så var det ju det där med att våga. Skulle jag ens våga skicka in en ansökan? Tankarna for fram och tillbaka, som vanligt i mitt huvud, men tillslut efter många om och men skrev jag ner några rader och skickade in en ansökan två veckor innan jul. Sedan gick veckorna och till slut fick jag höra att det var över 100 (!) sökande och då hade jag näst intill gett upp hoppet. Men så kom det där samtalet i slutet av januari, att de ville ha med mig på detta äventyr! Vilken chans att få känna gemenskap i sin sjukdom! Snacka om en boost och jag lät nog väldigt förvånad när jag förstod vad de hade sagt. Här blev det en tydlig vändpunkt för mig. Jag började ta stora steg tillbaka från min tillfälliga svacka och kände att detta var jag så värd. Att erkänna just det för mig själv, är ingen vardagsmat för mig som ni kanske har förstått. Så just nu lever jag mitt i min största utmaning hittills, dels fysiskt men också psykiskt, Jag ska ge mig tusan på att klara detta och det för min egen skull! Det är jag värd!
 
Att våga är allt annat än lätt, men jag gjorde det. Jag vågade.

INSPIRERANDE LÄSNING

 
Då kvällens körövning blev inställd, fick jag plötsligt en ledig kväll. Skönt och nödvändigt om ni frågar mig! Kvällen spenderas med att krypa upp i soffan med en filt, en kopp te och en bok som är helt fullproppad med inspirerande diabetesberättelser. Den tar upp så mycket mer än bara själva sjukdomen! Den visar att det går att leva det liv man själv vill, utan att låta diabetesen styra det. För det finns ju lika många sätt att leva med diabetes på som det finns diabetiker. Även om det såklart finns stora likheter mellan hur sjukdomen påverkar varje diabetiker, så är det en väldigt individuell sjukdom. Något som jag ibland har upplevt, både inom vården och utanför, glöms bort. Det är väldigt lätt att generalisera... Så boken får fem stjärnor av fem möjliga i betyg av mig!
 
Boken hittar ni här: 
http://www.annaps.com/product/bok-vi-kan-vill-och-vaagar-och-vi-har-typ-1-diabetes/

LÅGT BLODSOCKER– EN VARDAGSFIENDE

 
Idag vaknade jag med 2,3 i blodsocker. Ja men tack för den! Huvudet värkte och med darrande kropp hade jag inget annat val än att ta mig från sängen till kylskåpet i jakt på den där svartvinbärssaften som står redo för just sådana här tillfällen. Efter ett och ett halvt glas saft var jag på banan igen, eller nja, i alla fall blodsockermässigt. Huvudvärken satt kvar större delen av dagen så min to-do-list fick jag skjuta upp till en annan gång och skriva till vila på dagens lista istället. Känslan när man vaknar på morgonen och man inte känner sig utvilad för fem öre plus den där vakna-med-lågt-blodsocker-huvudvärken-som-inte-släpper är nog en av mina största vardagsfiender.
 
Efter mycket vila kändes huvudet bättre framåt kvällen, så ikväll har jag haft familjen här på lite allsångsmys. En riktig sommartradition hos familjen Hjalmarsson– trevligt värre! Nu har jag precis bytt sensor samt tagit kvällssprutan med mitt långtidsverkande insulin. Självklart träffade jag en nerv och fick ett blåmärke till till samlingen, en sådan dag helt enkelt... Men men, nu ska jag gå och lägga mig och hålla tummarna för en stabil blodsockerkurva under natten. God natt!
 
 

MYCKET KAN HÄNDA PÅ FEM ÅR

 
För fem år sedan skulle jag precis gå ur nian och detta skulle vi fira med avslutningsbal på Torpa, men allt blir inte alltid som man har tänkt sig...
 
För exakt fem år sedan hade jag precis kommit hem från sjukhuset. Det var inte första gången jag hade blivit inlagd på sjukhus, då jag ytterligare fyra år tidigare låg inlagd i två veckor efter att ha fått diagnosen diabetes typ 1. För fem år sedan var jag en osäker tonåring som var allt annat än vän med min sjukdom. Rädd för att bli utanför eller annorlunda behandlad på grund av min sjukdom, på grund av att jag behöver mäta mitt blodsocker flera gånger om dagen, ta sprutor innan jag äter, ibland efter jag har ätit, ibland mitt i natten. Jag gick alltid iväg när jag skulle ta mitt insulin för att slippa få blickar, jag ville inget annat än bara vara som alla andra– de som inte behövde ta blodprov på armarna eller sticka sig i magen och låren. Detta gjorde att jag började slarva och gång på gång struntade och missade att ta den där sprutan. Det började snart bli vanligare att inte ta ett blodsockertest och insulin innan en måltid. Någonstans i bakhuvudet visste jag att jag gjorde fel, att jag faktiskt skadade min kropp och välmående. Men trots att kroppen började skicka ut fler och fler varningssignaler om att den inte mådde bra, fortsatte jag att ignonera detta med mitt osunda beteende. Resultatet blev att jag för fem år sedan hamnade på intensivvårdsavdelningen i ketoacidos, syraförgiftning, ett livshotande tillstånd. Jag hade akut insulinbrist efter en längre tid av förnekelse mot en allvarlig sjukdom som nu hade gått så långt att jag vaknade av att jag kräktes hela tiden, darrade, svettades, huvudet som kändes som att det kunde sprängas när som helst och så småningom började jag även hyperventilera. Det var väldigt nära att jag hamnade i respirator, men tack vare mina starka lungor, som sjukhuspersonalen sa, klarade jag av att andas själv. Jag har svårt att minnas detaljer och har minnesluckor från dessa dagar, men det jag kommer ihåg är att jag mådde riktigt riktigt dåligt. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt, men jag var rädd för att dö. Något som man verkligen inte ska behöva känna som 16-åring, då livet i stort sätt precis har börjat.
 
Nu fem år senare, flertalet sjukhusbesök hos min diabetessjuksköterska senare, ca 3 000 blodsockertester senare och dryga 2 500 sprutor senare, är jag en vuxen kvinna som för det allra mesta är vän med min kroniska sjukdom. Framförallt har jag sedan några år tillbaka accepterat den! Ibland är vi bästa vänner jag och min diabetes, speciellt när blodsockermätaren visar en blodsockerkurva som ser så jämn och fin ut, men ibland sätter den mitt tålamod, min ork och framförallt min mentala styrka på spel. Men det är väl precis så som livet är! Ibland slår det ner blixtrar från en klar himmel och ibland är livet vackert som en ljuv sommarkväll.
 
 

Det är så olika det där med hur man hanterar en situation där man får en sjukdom som man måste lära sig att leva resten av livet med. Jag kan inte direkt säga att jag är stolt över hur jag hanterade det, men däremot kan jag nu stå rakryggad och känna stolthet och visa öppet att jag är en som lever med diabetes. Jag har under mina nio år som diabetiker fått kommentarer från olika personer som tror sig ha svaren på hur jag ska leva mitt liv med min diabetes. Jag vill tro att detta enbart är välmenat, jag väljer i alla fall att se det så, men jag ljuger om jag säger att det inte gör lite ont inombords varje gång någon säger att jag inte bör äta det och göra si och så. Det finns så många fördomar och kunskapen om diabetes i samhället är skrämmande låg. Så jag ber er att snälla, tänk en gång extra innan ni säger något om hur jag ska göra med min kost, hur vida jag ska gå iväg för att ta min livsviktiga spruta, hur vida jag ska leva mitt liv. Lita på att jag har koll på läget! Detta kanske låter som världens självklaraste sak, men tyvärr ser verkligheten ibland annorlunda ut.
 
(Läs gärna mitt tidigare inlägg om fördomar i samhället om diabetes här.)

UR EN TRÖTT DIABETIKERS DAGBOK

 
Jag är så otroligt trött på att vara trött. Orsaken till detta stavas diabetes. Jag är trött på att aldrig få känna mig helt utvilad, på blodsockerkurvor som är allt annat än bra, på nålar som behöver bytas, på sprutor som ska tas, på min blåmärkefyllda mage och tillika så mina blåmärkefyllda lår, på att sätta alarm under natten för att hålla koll på blodsockret, på att tvinga i sig något att äta fast aptiten inte alltid finns där, på att ha ont i huvudet, i kroppen och få darrningar vid både högt och lågt blodsocker, på att vara rädd för framtida komplikationer... Jag är helt enkelt trött på en sjukdom, en livsstil, som jag för snart 9 år sedan fick utan förvarning, utan orsak och framförallt utan att jag gjorde något som ledde till att just jag fick en kronisk sjukdom. En sjukdom som jag med största sannolikhet kommer leva med resten av mitt liv (om inget botemedel hittas– man kan ju alltid hoppas). Immunförsvaret angrep de insulinproducerande cellerna i min kropp, vilket ledde till att det sedan augusti 2007 inte har gått en enda dag utan att jag har behövt injicera insulin med hjälp av sprutor.
 
Det kanske låter som om att jag inte har accepterat min sjukdom, men så är inte fallet. Visserligen tog det flera år innan jag accepterade den helt, mycket beroende på att när jag fick diagnosen diabetes typ 1 var jag precis på väg in i tonåren, som redan är en tuff period i livet– med eller utan en allvarlig sjukdom. Under hela högstadiet förnekade, blundade jag för diabetesen och använde mig av den ena försvarsmekanismen efter den andra... Detta slarvande ledde till att jag istället för att gå på niornas avslutning på Torpa hanmnade på intensivvårdsavdelningen på SÄS i syraförgiftning och var otäckt nära att hamna i respirator. Jag har förträngt en hel del av detta, troligtvis för att skydda mig själv, men något som jag aldrig kommer glömma är mammas och pappas oroliga blickar när jag mådde som sämst... Det är först på senare år jag verkligen har förstått hur illa det var och hur nära det var det sämsta tänkbara scenariot. Jag har lovat mig själv att aldrig, ALDRIG ignonera min sjukdom igen. Självklart för min egen skull, men även för mina nära och käras skull– jag skulle inte klara av att utsätta dem för det igen!
 
Med detta i bagaget har jag både varit rädd men samtidigt enormt envis på att gå till botten med varför mitt blodsocker har varit långt över det normala de senaste månaderna. Trots att jag har gjort allt enligt "regelboken" har blodsockermätaren visat det ena höga värdet efter det andra. Jag har alldeles för många gånger den senaste tiden brytit ihop över detta, men har även lika många gånger rest mig upp igen och fortsatt att kämpa! Något som jag är väldigt stolt över mig själv för.
 
Imorgon ska jag träffa min diabetessköterska. Det har aldrig känt så välbehövligt innan som den här gången. Det känns som om min kropp inte vill ta emot insulinet fullt ut, så kanske behöver jag byta insulinsort? Det är nog inte helt omöjligt med tanke på att jag har haft samma två insulinsorter sedan dag 1. Det ska bli skönt att bolla dessa tankar och prata om detta med en riktig diabetesexpert. Kampen fortsätter!

LIVSVIKTIGA GREJER

Idag tänkte jag tillägna ett inlägg till allt det som faktiskt räddar livet på mig varje dag; mina diabeteshjälpmedel.
 
 
Sedan i oktober har jag vant mig vid att ha en vit rund sensor på en av mina armar. Jag har sagt det förr men säger det igen: SOM denna har hjälpt mig och underlättat diabeteslivet! Den visar blodsockret och även om värdet är på väg ner, upp eller ligger stabilt. Detta gör att jag mycket lättare kan planera (som är a och o med diabetes) och lättare räkna ut rätt insulindos då den ger en indikation hur blodsockret kommer att vara den närmsta tiden. Jag byter den själv och det varannan vecka samt vareirar från höger- till vänster arm och placeringen av sensorn. Detta för att undvika små bulor i huden som det lätt kan bli om man sticker sig på samma ställe flera gånger. Igår var det dags att byta till en ny sensor och vanligtvis känns det knappt alls -bara ett litet stick- men igår lyckades jag sätta den rakt i en nerv och ja låt oss säga att det kändes den här gången... Fy vad ont det gjorde! Inget jag rekommenderar direkt.. ;)
 
 
Detta är min "extramätare". Den består av en avläsare, blodtagare och så behöver man en glukosteststicka. Med denna tar man ett vanligt blodprov i fingret och med hjälp av glukosstickan och avläsaren ser jag hur mitt blodsocker är. Denna använder jag även om jag skulle behöva läsa av ketoner i blodet, som man kan behöva kolla av om man är sjuk eller om blodsockret är ovanligt högt under en längre tid. Den här har jag alltid med mig i väskan som reserv ifall sensorn skulle krångla (vilket tyvärr kan hända) och då behöver jag kunna läsa av mitt blodsocker på annat sätt.
 
 
Och så kommer vi till mina sprutor. Jag har två olika sorters insulin; ett som jag tar morgon och kväll som är långtidsverkande och ett snabbverkande insulin som jag tar vid måltider samt om jag skulle behöva ta extra insulin vid högt blodsocker. Normalt blir det omkring 6-7 sprutor om dagen, ibland fler och det beror i sådana fall på att jag behöver korrigera blodsockret. Det långtidsverkande insulinet tar jag i låren och måltidsinsulinet i magen. Även här är det viktigt att variera stickställe för att undvika små bulor, eftersom det då kan göra att insulinet "stannar i bulan" och har svårt att ta sig ut i hela kroppen. För att veta hur mycket insulin man behöver är det mycket man bör fundera på. Hur är blodsockret? Hur mycket kolhydrater kommer jag att äta? Är det snabba eller långsamma kolhydrater? Vad kommer jag göra den närmsta tiden? Kommer jag att vara stilla eller röra på mig? Detta är frågeställningar jag behöver tänka på varje gång jag tar mitt måltidsinsulin för att kunna ligga så bra i blodsockret som möjligt. Ibland har jag fått frågan om varför jag inte har insulinpump och ärligt talat har det aldrig varit aktuellt för min del. Jag kan väldigt lite om pumpar och har aldrig pratat om detta med någon på sjukhuset, så jag är väl egentligen inte så upplyst inom detta område. Jag har haft diabetes i 8,5 år nu och tagit sprutor varje dag sedan dess och det är något jag har lärt mig att leva med. Men viktigt att komma ihåg är att detta är bara vad jag känner och lyckligtvis finns det olika sätt att ta hand om sin diabetes på så att alla diabetiker förmodligen hittar det sätt som funkar bäst för sitt eget liv.
 
 
Druvsocker. Jag har slutat att bli förvånad över när jag hittar ett halvöppet druvsockerpaket på dem mest oväntade ställen. Haha, ja jag har nog några paket... ;) Detta har jag med mig överallt och det räddar mig vid låga blodsockervärden. Idag fick jag knapra i mig ett par tillsammans med ett glas saft då jag vaknade med ett värde på 2,4 (ett normalt blodsocker ligger mellan 4-8). Åh, den där smått paniken man får när man vaknar av att man darrar, huvudet värker och man försöker hitta mätaren för att skanna av och det visar att det är under 3, vilket är väldigt ovanligt för min del... Ja, låt mig säga att det finns trevligare sätt att vakna på. När jag vaknar med lågt blodsocker känner jag av det med huvudvärk resten av dagen och idag är helt enkelt en sådan dag då jag är lite extra slö. Men men, det har hänt oräkneliga gånger så dessa dagar klarar man med. 
 
Tänk ändå vad mycket det har hänt med alla hjälpmedel bara under den tiden jag har levt med diabetes. Detta ger mig hopp om framtiden och kanske till och med forskningen en gång kommer på vad det är som orsakar diabetes och hittar ett botemedel. Den som lever får se...

3 UNDERLIGA SAKER SOM DIABETIKER FÅR HÖRA

Idag är det Världsdiabetesdagen och med tanke på det tänkte jag avsluta min så kallade diabetes-temavecka (som det har blivit) här på bloggen. Sen ska jag försöka variera innehållet något. Om det är något som jag vill ha sagt den här veckan så är det att det finns stor brist på kunskap hos många om vad typ 1-diabetes är för något, men det har jag full förståelse för. När jag som 12-åring fick diabetes visste jag inte mycket mer än att det var en sjukdom. Så idag tänkte jag att jag skulle slå hål på vissa fördomar och upplysa om vad man kan få för underliga kommentarer som diabetiker. Detta genom en tre punkter lång lista. Tro mig, jag har fått höra alla tre både en och två gånger...
 
"Ska du verkligen äta det där?" Detta får man höra lite då och då om man till exempel är och fikar och tar någon kaka eller annat sött bakverk. Jo, låt mig förklara en sak. Diabetiker är inte allergiska mot socker! Detta kanske låter chockerande men vi kan äta hur mycket eller hur lite socker vi vill. Det är något man får ta ansvar för själv. Naturligtvis måste vi ta insulin till detta för att hålla koll på blodsockret. Eftersom det är kolhydrater (=sockerarter) som påverkar blodsockret behöver jag inför varje måltid räkna ut hur många gram kolhydrater jag äter för att på så sätt kunna räkna ut rätt insulindos för just den måltiden. Detta låter mycket krångligare än vad det är. Man kommer in i det ganska lätt, speciellt när man har ätit samma maträtt några gånger så vet man sedan innan vilken dos som är lagom för just den rätten. Alltså, diabetiker får och kan äta socker utan att det är farligt, bara man anpassar insulindosen efter det. Men det klart, att äta för mycket socker är inte bra för någon oavsett om man har diabetes eller inte.
 
"Då måste du ha varit överviktig och ätit mycket socker när du var liten..." Denna hänger till viss del ihop med förra punkten, men en del tror att man har orsakat sin diabetes på egen hand genom att exempelvis ha ätit fel kost. Typ 1-diabetes är inget man får för att man har gjort något fel! Sjukdomen bryter ut genom att immunförsvaret angriper kroppens insulinproducerade celler och med tiden upphör insulinproduktion helt ellet näst intill, vilket gör att man måste tillföra insulin på annat sätt. Den fördomen om att man som överviktig lättare får typ 1-diabetes är också helt felaktig. Det är snarare tvärtom. Ett vanligt symtom är nämligen att man rasar i vikt. Själv vägde jag ynka 29 kilo när jag fick min diagnos, smal som en sticka var jag. 29 kilo, 12 år, ja det är inte mycket det...
 
"Men du ser ju inte ut att ha diabetes!" Suck, det här är nog min "favoritkommentar". Vissa personer tycks tro att det finns vissa särskilda drag hos diabetiker som gör att man ser om man har diabetes eller inte. Det går inte att genom att bara titta på en person säga att hen har diabetes- det är inget som syns! Men bara för att ni ska få en bättre bild av hur en diabetiker kan se ut i olika vinklar och sammanhang, har jag rotat fram några bilder från bildarkivet på datorn. Obs! Tänk på att detta bara är ett exempel av ca 50 000 personer som lever med denna sjukdom i Sverige. ;)
 
 
Så här kan en diabetiker se ut snett uppifrån.
 
 
Så här kan en diabetiker se ut snett nerifrån.
 
 
Så här kan en diabetiker se ut när hen är på besök i Ystad.
 
 
Så här kan en diabetiker se ut när armbanden behöver fixas till.
 
 
Så här kan en diabetiker se ut i polotröja.
 
Så där ja, hoppas ni lärde er något nytt i denna fördomsskola och att det kanske till och med drog lite i mungiporna. Att blanda humor med allvar är väl ett vinnade koncept för att sprida information?! Det är så viktigt att man kommer ihåg att man inte är sin sjukdom- man är så mycket mer! För just mig är humor en stor och viktig del i mitt liv. Men det finns så många olika typer av människor, men viktigast är ändå att komma ihåg att vi har en sak gemensamt– alla är vi just människor. Detta är något som vi tyvärr verkar ha glömt bort i dagsläget, men vi ger väl inte upp förrän medmänskligheten har segrat? Vilka är med mig?

SOM EN BERG- OCH DALBANA

 
Har ni någonsin haft en sådan där vecka som känns som en berg- och dalbana? En vecka där det känns som att allting går lite upp och ner utan att du kan göra något åt saken? Just en sådan vecka har jag haft. Jag har pendlat i blodsocker och därmed även i mitt välmående. Blodsockermätaren har visat det ena höga värdet efter det andra. Trots alla extra insulindoser som jag har tagit har värdena varit fortsatt höga. Frustrerande är bara förnamnet. När jag väl har fått ner det har jag känt en stor lättnad men den lättnaden har tyvärr varit kortvarig då blodsockret snabbt har stigit i rekordfart igen. Tillbaka på ruta ett; extra insulin, ny mätning efter två timmar, värdet har förbättrats lite men långt ifrån bra, ny insulindos, ny mätning någon timme senare, blodsockret visar en rätt okej siffa, puh, men sedan gick det upp igen... Upp och ner – precis som en berg- och dalbana. Med tanke på en oerhört svängig blodsockerkurva har jag inte haft någon ork att jobba den här veckan. All energi har tagit slut på nolltid. Att ha diabetes är så mycket mer än att "bara ta lite insulin". Man kan säga att jag har två heltidsjobb. Ett som pågår 40 timmar i veckan, fem dagar i veckan på en förskola och ett som pågår 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året som stavas diabetes. Det sistnämnda jobbet kan jag aldrig ta ledigt ifrån. Det är i sådana här stunder, när diabetesen påverkar mig såpass att jag inte kan leva mitt vanliga vardagliga liv, som jag blir lite extra avundsjuk på er som har en fullt fungerande bukspottkörtel. Nej, jag är inte bitter, jag är bara mänsklig. Ikväll har vi föreställning igen. Jag har nog aldrig varit så taggad och längtat till teatern så mycket som idag. Att få komma iväg och ha tankarna på annat håll för en stund och få göra det som jag älskar allra mest att göra. Ikväll ska jag njuta av varje millisekund på scenen och i logen med mina underbara musikalvänner.

#FACINGT1D

 
I helgen hade den här filmen premiär som är en idé av Diabetesia. Konceptet gick ut på att typ 1-diabetiker fick möjlighet att skicka in varsin video där man fick svara på några frågor om hur det är att leva med diabetes. Detta för att nå ut till en störrre massa och sprida kunskap om vad diabetes egentligen innebär. Det är på tiden att diabetes får ett ansikte utåt! Titta gärna på filmen och vem vet, kanske dyker det upp ett bekant ansikte under filmens gång...

OKTORBERFAVORITER

 
Jo, jag är medveten att det har blivit november, det är ju bara att se på det gråa vädret vi har haft den här veckan, men tänkte dela med mig av två nya favoriter som jag skaffade mig i oktober. Dels den snygga t-shirten ovanför som kommer från H&M. Ja, jag är feminist och tycker att ett jämställt samhälle vore det bästa samhället. Punkt slut. En annan favorit som jag fick i oktober är den där vita runda grejen som ni ser sitter på min arm. Det är nämligen en sensor som gör att jag kan skanna av mitt blodsocker när jag vill, hur mycket jag vill och framförallt utan att behöva sticka mig i armen för ett blodsockertest 5-7 gånger om dagen. Istället tar jag upp min avläsare och håller den mot sensorn och så tar det en sekund och så vet jag hur mitt blodsocker ligger. Dessutom visar avläsaren om blodsockret är på väg ner, upp eller ligger på en jämn nivå. Efter åtta år med diabetes, och det åtta slitiga år med ofta ett alldeles för högt HbA1c, var det just det här jag behövde för att få en ny kick och kämpa vidare för att hitta rätt insulindoser som funkar för mig och mitt liv. Två tummar upp för denna fiffiga diabetesnyhet!
 
Jag har förresten tänkt börja skriva mer på bloggen om min diabetes. Jag brukar säga att jag är verkligen inte någon diabetesexpert, men jag är expert på just min diabetes och hur min kropp fungerar vid diverse blodsockerlägen. Det finns tyvärr väldigt mycket fördomar och okunskap bland ickediabetiker, så mitt mål är att jag ska lära någon något nytt om hur diabetes fungerar genom att berätta lite om min historia. Om jag så lär en enda person en enda sak är jag nöjd.
 
Nu blir det att greja lite här hemma innan det är dags för en ny musikalföreställlning. Hoppas ni får en fin söndag!

RSS 2.0