ATT VÅGA

 
"Att våga", tänk vilka stora ord de egentligen är när man tänker efter. Att våga är en del av livet, men det är allt annat än lätt. Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ganska försiktig av mig, alltid tänkt väldigt mycket innan jag har gjort någonting. Detta på gott och ont naturligtivis. För om man inte utmanar sig själv emellanåt, hur ska man då kunna utvecklas som människa och lära känna sig själv? Periodvis kan jag trycka ner mig själv utan att egentligen ha någon anledning eller förklaring till varför. Dessa perioder kan hålla i sig i dagar, i veckor fast det natuligtvis kan pendla lite fram och tillbaka under tiden. Ens självbild är ju en färskvara som man bör arbeta med hela tiden och ens största fiende är en själv, inte sant? Att våga känna efter och försöka hitta kärnan (ibland kärnorna) i problemet och ta upp det till ytan är ju en utmaning i sig, men otroligt nyttigt att göra. Förut höll jag allt inom mig och hade väldigt svårt att öppna upp mig. Och visst, jag ljuger om jag säger att det fortfarande inte är så men inte i samma mängd. Jag kan fortfarande ha svårt att erkänna för mig själv hur jag mår innerst inne och när jag mår dåligt håller jag det mycket för mig själv. Tankar som jag vill inte vara till besvär, poppar upp i huvudet och jag håller tillbaka. Men om man inte erkänner det för sig själv, hur ska då någon annan veta? Jag måste ändå säga att jag har blivit mycket bättre på att dela med mig, inse att det finns någon som lyssnar på mig, låter mig bli sedd och låter mig vara den jag är, jämfört med för bara ett par år sedan. (Se bara nu när jag skriver av mig på the world wide web... ;) )
 
I slutet av hösten befann jag mig i en sådan där period, då jag höll mycket inom mig. Även om jag var omringad av personer som känner mig utan- och innantill, människor som jag trivs med och får mig att må bra, kunde jag ändå emellanåt känna mig så otroligt ensam. Det kan kännas som om man är fångad i sina egna tankar. Hjärnan arbetar för fullt hela tiden och ständigt söker den efter fel och brister. Det är ju oftast mycket lättare att hitta dem hos sig själv än hos andra, det tror jag de flesta kan känna igen sig i. Mitt i denna något nedstämda period fick jag syn på ett otroligt roligt projekt när jag scrollade igenom mina sociala medier. Ett projekt som kallades för KEB17 och där Ung Diabetes var de som hade kommit på denna fantastiska idé. KEB17 innebär att 30 deltagare med diabetes tillsammans ska bestiga Kebnekaise till sommaren, samla in pengar till diabetesforskning, kunna bidra till att barn och unga i utvecklingsländer ska få tillgång till insulin och andra livsnödvändiga diabeteshjälpmedel och framförallt visa att man är större än sina toppar och dalar- trots en sjukdom som består av just det. Här snackar vi utmaning, tänkte jag. Efter att jag hade fått nys om detta kunde jag inte riktigt släppa tanken på att tänk om man skulle söka? Men så är jag ingen äventyrsmänniska och så var det ju det där med att våga. Skulle jag ens våga skicka in en ansökan? Tankarna for fram och tillbaka, som vanligt i mitt huvud, men tillslut efter många om och men skrev jag ner några rader och skickade in en ansökan två veckor innan jul. Sedan gick veckorna och till slut fick jag höra att det var över 100 (!) sökande och då hade jag näst intill gett upp hoppet. Men så kom det där samtalet i slutet av januari, att de ville ha med mig på detta äventyr! Vilken chans att få känna gemenskap i sin sjukdom! Snacka om en boost och jag lät nog väldigt förvånad när jag förstod vad de hade sagt. Här blev det en tydlig vändpunkt för mig. Jag började ta stora steg tillbaka från min tillfälliga svacka och kände att detta var jag så värd. Att erkänna just det för mig själv, är ingen vardagsmat för mig som ni kanske har förstått. Så just nu lever jag mitt i min största utmaning hittills, dels fysiskt men också psykiskt, Jag ska ge mig tusan på att klara detta och det för min egen skull! Det är jag värd!
 
Att våga är allt annat än lätt, men jag gjorde det. Jag vågade.

INSPIRERANDE LÄSNING

 
Då kvällens körövning blev inställd, fick jag plötsligt en ledig kväll. Skönt och nödvändigt om ni frågar mig! Kvällen spenderas med att krypa upp i soffan med en filt, en kopp te och en bok som är helt fullproppad med inspirerande diabetesberättelser. Den tar upp så mycket mer än bara själva sjukdomen! Den visar att det går att leva det liv man själv vill, utan att låta diabetesen styra det. För det finns ju lika många sätt att leva med diabetes på som det finns diabetiker. Även om det såklart finns stora likheter mellan hur sjukdomen påverkar varje diabetiker, så är det en väldigt individuell sjukdom. Något som jag ibland har upplevt, både inom vården och utanför, glöms bort. Det är väldigt lätt att generalisera... Så boken får fem stjärnor av fem möjliga i betyg av mig!
 
Boken hittar ni här: 
http://www.annaps.com/product/bok-vi-kan-vill-och-vaagar-och-vi-har-typ-1-diabetes/

UTE I NATUREN

 
Efter att ha varit hemma större delen av veckan med feber, var det extraskönt att kunna dra på sig träningskläderna igår och ge sig ut på en långpromenad i det fina vårvädret. Igår hade jag finfint sällskap i form av Amanda och vi tog oss till Rya Åsar, så veckans backträning blev gjord minst sagt... ;) Det var så skönt att mötas av vårsolens strålar att vi bara gick på så det slutade med att vi gick ca 1,5 mil. Ja, med en fin vän och ett strålande vårväder går tiden fort helt enkelt.
 
Vi har fått ett träningsschema att följa vecka för vecka fram till augusti då det är dags att bestiga Kebnekaise. Det är framförallt mycket konditionsträning i form av jogg, intervaller och backträning som står på schemat. Så nu hoppas jag att jag får hålla mig frisk och kry så jag kan träna på som vanligt. Oj, vad jag är träningspepp nu alltså! 

LONG TIME NO SEE

 
Ja, det var inte igår direkt man satte sig och skrev ett blogginlägg. Så vad har hänt sen senast? Ja, otroligt mycket såklart eftersom det var ett halvår sedan jag uppdaterade senast, så jag tänker inte gå in något närmare på det. Anledningen till att jag sitter här och trycker på tangenterna igen är att jag har saknat skrivandet. Saknat känslan av att sätta mig med datorn i knät och skriva av mig. Jag har ju alltid gillat att skriva men det har inte blivit så mycket av den varan på senaste tiden. Kanske behövde jag en paus för att hitta tillbaka igen, få inspiration och lust att göra detta igen. Just nu är min stora inspirationskälla ett projekt som kallas för KEB17. Detta är ett projekt som Ung Diabetes anordnar och går ut på att 30 deltagare med diabetes ska bestiga Kebnekaise i augusti. Jag hade turen att bli en av dessa 30 deltagare! Det trodde jag aldrig när jag fick höra att det var över 100 personer som hade sökt, så gissa om jag blev positiv överraskad när jag fick ett telefonsamtal om dessa glada nyheter. Så ett återkommande tema på bloggen den här våren kommer naturligtvis vara resan till Kebnekaise, för det är så mycket mer än att bestiga ett berg. Men mer om detta vid senare tillfällen helt enkelt. 
 
Om jag känner mig själv rätt kommer det bli andra inlägg om helt andra saker med. Det är ju just det som är själva tjusningen med att blogga! Det jag kommer skriva om kan vara något som jag har funderat på under en längre tid eller helt enkelt något som bara poppar upp i huvudet för stunden. Jag vill inte sätta mig själv i något fack, utan jag låter inspirationen och viljan styra vad det är jag kommer att uppdatera bloggen med. Ibland kommer det vara täta uppdateringar och ibland blir det desto längre tid mellan inläggen. Men det är ju precis så som livet är, tänker jag. Jag är hur som helst riktigt taggad på att sätta mig bakom datorn och dela med mig av mina tankar igen. Hoppas ni vill följa med mig på denna bloggresa!

RSS 2.0