MYCKET KAN HÄNDA PÅ FEM ÅR

 
För fem år sedan skulle jag precis gå ur nian och detta skulle vi fira med avslutningsbal på Torpa, men allt blir inte alltid som man har tänkt sig...
 
För exakt fem år sedan hade jag precis kommit hem från sjukhuset. Det var inte första gången jag hade blivit inlagd på sjukhus, då jag ytterligare fyra år tidigare låg inlagd i två veckor efter att ha fått diagnosen diabetes typ 1. För fem år sedan var jag en osäker tonåring som var allt annat än vän med min sjukdom. Rädd för att bli utanför eller annorlunda behandlad på grund av min sjukdom, på grund av att jag behöver mäta mitt blodsocker flera gånger om dagen, ta sprutor innan jag äter, ibland efter jag har ätit, ibland mitt i natten. Jag gick alltid iväg när jag skulle ta mitt insulin för att slippa få blickar, jag ville inget annat än bara vara som alla andra– de som inte behövde ta blodprov på armarna eller sticka sig i magen och låren. Detta gjorde att jag började slarva och gång på gång struntade och missade att ta den där sprutan. Det började snart bli vanligare att inte ta ett blodsockertest och insulin innan en måltid. Någonstans i bakhuvudet visste jag att jag gjorde fel, att jag faktiskt skadade min kropp och välmående. Men trots att kroppen började skicka ut fler och fler varningssignaler om att den inte mådde bra, fortsatte jag att ignonera detta med mitt osunda beteende. Resultatet blev att jag för fem år sedan hamnade på intensivvårdsavdelningen i ketoacidos, syraförgiftning, ett livshotande tillstånd. Jag hade akut insulinbrist efter en längre tid av förnekelse mot en allvarlig sjukdom som nu hade gått så långt att jag vaknade av att jag kräktes hela tiden, darrade, svettades, huvudet som kändes som att det kunde sprängas när som helst och så småningom började jag även hyperventilera. Det var väldigt nära att jag hamnade i respirator, men tack vare mina starka lungor, som sjukhuspersonalen sa, klarade jag av att andas själv. Jag har svårt att minnas detaljer och har minnesluckor från dessa dagar, men det jag kommer ihåg är att jag mådde riktigt riktigt dåligt. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt, men jag var rädd för att dö. Något som man verkligen inte ska behöva känna som 16-åring, då livet i stort sätt precis har börjat.
 
Nu fem år senare, flertalet sjukhusbesök hos min diabetessjuksköterska senare, ca 3 000 blodsockertester senare och dryga 2 500 sprutor senare, är jag en vuxen kvinna som för det allra mesta är vän med min kroniska sjukdom. Framförallt har jag sedan några år tillbaka accepterat den! Ibland är vi bästa vänner jag och min diabetes, speciellt när blodsockermätaren visar en blodsockerkurva som ser så jämn och fin ut, men ibland sätter den mitt tålamod, min ork och framförallt min mentala styrka på spel. Men det är väl precis så som livet är! Ibland slår det ner blixtrar från en klar himmel och ibland är livet vackert som en ljuv sommarkväll.
 
 

Det är så olika det där med hur man hanterar en situation där man får en sjukdom som man måste lära sig att leva resten av livet med. Jag kan inte direkt säga att jag är stolt över hur jag hanterade det, men däremot kan jag nu stå rakryggad och känna stolthet och visa öppet att jag är en som lever med diabetes. Jag har under mina nio år som diabetiker fått kommentarer från olika personer som tror sig ha svaren på hur jag ska leva mitt liv med min diabetes. Jag vill tro att detta enbart är välmenat, jag väljer i alla fall att se det så, men jag ljuger om jag säger att det inte gör lite ont inombords varje gång någon säger att jag inte bör äta det och göra si och så. Det finns så många fördomar och kunskapen om diabetes i samhället är skrämmande låg. Så jag ber er att snälla, tänk en gång extra innan ni säger något om hur jag ska göra med min kost, hur vida jag ska gå iväg för att ta min livsviktiga spruta, hur vida jag ska leva mitt liv. Lita på att jag har koll på läget! Detta kanske låter som världens självklaraste sak, men tyvärr ser verkligheten ibland annorlunda ut.
 
(Läs gärna mitt tidigare inlägg om fördomar i samhället om diabetes här.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0