UR EN TRÖTT DIABETIKERS DAGBOK

 
Jag är så otroligt trött på att vara trött. Orsaken till detta stavas diabetes. Jag är trött på att aldrig få känna mig helt utvilad, på blodsockerkurvor som är allt annat än bra, på nålar som behöver bytas, på sprutor som ska tas, på min blåmärkefyllda mage och tillika så mina blåmärkefyllda lår, på att sätta alarm under natten för att hålla koll på blodsockret, på att tvinga i sig något att äta fast aptiten inte alltid finns där, på att ha ont i huvudet, i kroppen och få darrningar vid både högt och lågt blodsocker, på att vara rädd för framtida komplikationer... Jag är helt enkelt trött på en sjukdom, en livsstil, som jag för snart 9 år sedan fick utan förvarning, utan orsak och framförallt utan att jag gjorde något som ledde till att just jag fick en kronisk sjukdom. En sjukdom som jag med största sannolikhet kommer leva med resten av mitt liv (om inget botemedel hittas– man kan ju alltid hoppas). Immunförsvaret angrep de insulinproducerande cellerna i min kropp, vilket ledde till att det sedan augusti 2007 inte har gått en enda dag utan att jag har behövt injicera insulin med hjälp av sprutor.
 
Det kanske låter som om att jag inte har accepterat min sjukdom, men så är inte fallet. Visserligen tog det flera år innan jag accepterade den helt, mycket beroende på att när jag fick diagnosen diabetes typ 1 var jag precis på väg in i tonåren, som redan är en tuff period i livet– med eller utan en allvarlig sjukdom. Under hela högstadiet förnekade, blundade jag för diabetesen och använde mig av den ena försvarsmekanismen efter den andra... Detta slarvande ledde till att jag istället för att gå på niornas avslutning på Torpa hanmnade på intensivvårdsavdelningen på SÄS i syraförgiftning och var otäckt nära att hamna i respirator. Jag har förträngt en hel del av detta, troligtvis för att skydda mig själv, men något som jag aldrig kommer glömma är mammas och pappas oroliga blickar när jag mådde som sämst... Det är först på senare år jag verkligen har förstått hur illa det var och hur nära det var det sämsta tänkbara scenariot. Jag har lovat mig själv att aldrig, ALDRIG ignonera min sjukdom igen. Självklart för min egen skull, men även för mina nära och käras skull– jag skulle inte klara av att utsätta dem för det igen!
 
Med detta i bagaget har jag både varit rädd men samtidigt enormt envis på att gå till botten med varför mitt blodsocker har varit långt över det normala de senaste månaderna. Trots att jag har gjort allt enligt "regelboken" har blodsockermätaren visat det ena höga värdet efter det andra. Jag har alldeles för många gånger den senaste tiden brytit ihop över detta, men har även lika många gånger rest mig upp igen och fortsatt att kämpa! Något som jag är väldigt stolt över mig själv för.
 
Imorgon ska jag träffa min diabetessköterska. Det har aldrig känt så välbehövligt innan som den här gången. Det känns som om min kropp inte vill ta emot insulinet fullt ut, så kanske behöver jag byta insulinsort? Det är nog inte helt omöjligt med tanke på att jag har haft samma två insulinsorter sedan dag 1. Det ska bli skönt att bolla dessa tankar och prata om detta med en riktig diabetesexpert. Kampen fortsätter!

Kommentarer
Postat av: Brita Lund

Min dotter var 10 år när hon fick diabetes typ 1.
5 sprutor om dagen samt blodprover. 32 år har gått och hon har fött 4 barn utan komplikationer. Nu har hon en "knapp" på armen för att kolla blodsockret och slipper sticka sig i fingret. Jobbigt med en livslång sjukdom❤

Svar: Vad skönt att hon mår bra! 😊 Jag har också en sensor på armen och vilken frihet det har inneburit! Vi diabetiker är riktiga hjältar! Tack för att du delar med dig!❤️
Lovisa Hjalmarsson

2016-04-17 @ 13:09:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0