TILL MIN ÄLSKADE MORFAR

 
Hej morfar,
Det är Lovisa, Visan du vet. Jag vet inte riktigt om du hör mig, men jag hoppas innerligt att du gör det. Jag vill bara säga några saker. Sådant jag inte hann säga eller aldrig sa tillräckligt många gånger innan det var för sent.
 
Du, morfar, kommer alltid förknippas med godhet för mig. Jag har aldrig träffat någon som är så genomsnäll som du var. Du ville alltid alla väl och kunde inte ens göra en fluga förnär. Ditt hjärta var stort och du delade med dig av det till allt levande – människor, djur som växter. Din och mormors trädgård var (är) alltid så fin med alla färgglada blommor och inte minst alla fågelholkar och fågelbord som du själv tillverkade i din snickarbod (även den egentillverkad) med egna små uppfinningsrika detaljer. Ja, du var världens djurvän! Alla djur kände ditt lugn och ville gärna komma fram till dig och kela. Jag minns så väl en av alla gånger vi var vid Glommen och du skulle fiska. (En liten parentes till er som inte kände morfar: Om han fick napp när han fiskade så var han väldigt noga med att direkt släppa tillbaka fisken i vattnet igen. Det är alltså den djurvänsnivån vi pratar om!) Just denna sommardagen var det en hund som skällde på varenda människa som passerade, utom när du gick förbi. Du hade ett magiskt lugn över dig!
 
Många av mina favoritminnen med dig morfar kommer från alla mina barndomssomrar som vi tillbringade tillsammans i torpet. Där fick du verkligen vara i ditt esse! Ute på landet, nära till naturen och ditt finfina trädgårdsland. Åh, vad mycket roligt vi har hittat på där! Tack för alla oräkneliga gånger vi har suttit på ljugarbänken och tittat ut över åkrarna, för kvällarna då vi fick låna din kikare för att kunna se rådjuren nere vid mossen, för alla sena kvällar jag fick hjälpa dig med dina korsord, för alla gånger du hämtade stegen för att kunna nå de allra finaste körsbären, för alla gånger du tagit upp och ner hängmattan, för alla potatisar du odlat och suttit på din pall och skalat ute i trädgården, för den sommaren du hittade små igelkottsungar som fastnat i lera och du därmed badade dem och torkade rent och matade dem. Listan kan göras ännu längre... Somrarna i torpet var helt idylliska och mycket är tack vare din förtjänst!
 
Du har då alltid funntis där och ställt upp för oss – i vått och torrt! Jag vet inte hur många gånger du har skjutsat mig och mina syskon i din röda clio. Du ställde alltid upp oavsett situation, plats och tidpunkt. Det kommer jag aldrig att kunna tacka dig tillräckligt för! Morfar, du var och kommer förbli godheten själv! Bilden på ditt mysiga leende kommer för alltid finnas med mig!
 
Morfar, jag älskar dig – för alltid!
 
Din Visan ♥

<3

 
♥♥♥
 
En helt vanlig fredagseftermiddag blev helt plötsligt en mardrömsfredag. Fredagsmyset byttes ut mot fredagsterror. En lastbil kör i ilfart mitt i Stockholms centrum som med största sannolikhet har som syfte att göra så mycket skada det går för så många människor som möjligt. Människor som du och jag, helt vanliga människor. Detta har tyvärr blivit en fasansfull verklighet i många delar av Europa den senaste tiden och många menar att det bara var en tidsfråga innan något liknande skulle ske i vårt land. Många ställer sig frågan om man hade förberett sig tillräckligt på att något sådant här skulle kunna inträffa? Men kan man verkligen förbereda sig tillräckligt? Vad är det för värld vi lever i om man ska gå runt och känna oro för att något fruktansvärt som detta ska ske? Frågorna är många men det är viktigt att komma ihåg att de som bestämmer sig för att uträtta ett sådant här brott är enstaka människor jämfört med den största massan- vi andra. De kommer aldrig någonsin att vinna. A L D R I G. Det tycker jag vi har fått se bra exempel på den här helgen med tanke på hur exemplariskt polisen, sjukvården och räddningstjänsten har skött sina jobb. Och inte minst de privatpersoner som har visat sådant prov på medmänsklighet och solidaritet. Att sådana faktorer som hur man ser ut, vart man kommer ifrån, hur man är som person, vilket kön man har inte har spelat någon roll överhuvudtaget- något jag önskar aldrig någonsin mer kommer att spela någon roll. Att så många har erbjudit en hjälpande hand mitt i den katastrofala händelsen, tröstat, kramat, pratat, visat med gester, öppnat upp sina hem för dem som behöver någonstans att ta vägen. På så vis har terroristerna och dess sympatisörer fått en käftsmäll rakt i ansiktet. Detta bevisar att den stora massan har bestämt sig- de enstaka människorna, terroristerna, kommer aldrig att vinna. Tillsammans, solidariskt är hur man går vidare ur en sådan här situation. Låt oss göra vårt yttersta för att det ska hålla i sig.
 
Ikväll ska jag tillsammans med mina underbara körkompisar sjunga tillsammans med Thomas Di Leva. Det känns extra bra att kunna sjunga en helg som denna. Musik är ju ett sådant starkt känslovapen som förenar människor och med tanke på vilken repertoar som står på schemat under kvällens konsert känns det som att vi kommer att kunna förmedla en känsla av hopp och kärlek. Det här gör vi just som de som befunnit sig i Stockholm de här dagarna– tillsammans!
 
♥♥♥

SENSORBYTE

 
Varannan lördag byter jag sensor och idag var det dags att sätta en ny. Nedan får ni se hur det går till, steg-för-steg. 
 
 
Först och främst är det viktigt att tvätta rent huden där man väljer att sätta sensorn med en desinfektionsservett. Varje gång jag ska applicera en ny libresensor byter jag arm och placering, då detta är skonsammare för huden eftersom man på så sätt undviker att få små bulor som man annars kan få om man sticker sig på samma ställe upprepande gånger.
 
 
När man valt och rengjort placeringsstället av sensorn ska man sätta ihop själva sensorn med applikatorn...
 
 
... och så här ser det ut när det är gjort.
 
 
 Applikatorn innehåller en nål som man sedan använder sig av när man ska sticka och sätta fast sensorn på armen. Så nu är alltså sensorn i den gråa applikatorn ovan. När man ska sätta fast den nya blodsockermätaren trycker man applikatorn mot armen och då kommer nålen (som nu sitter i mitten av sensorn) ner i huden och man hör ett "klickljud" som betyder att sensorn är på plats. Nu drar man försiktigt bort den gråa applikatorn och då följer nålen med ut från huden. Kvar är den vita runda blodsockermätaren (som sitter fast med en sorts dubbelhäftande tejp) som med hjälp av ett litet rör kan scanna av blodsockret kontinuerligt. Rätt coolt om ni frågar mig!
 
 
Det tar sedan en timme för den nya sensorn att ställa in sig, men...
 
 
... sedan räcker den i 14 dagar innan det är dags att byta ut den mot en ny blodsockermätare.
 
Jag är så otroligt tacksam över att få leva i ett land där det finns tillgång till sådana här fantastiska diabeteshjälpmedel. Trots att jag lever med en kronisk och allvarlig sjukdom har jag turen att kunna få dem allra bästa tänksamma förutsättningar till att kunna leva ett så vanligt liv som möjligt. Detta tack vare tillgång till olika insulinsorter och hjälpmedel och att jag dessutom har turen att kunna få vård och tips från en diabetessköterska på en diabetesmottagning. Med andra ord, en avdelning på sjukhuset som enbart arbetar med diabetespatienter och diabetesvård. Tyvärr ser det annorlunda ut i andra delar av världen. Jag hade turen att som diabetiker födas i rätt del av världen, men i många utvecklingsländer är en diabetesdiagnos en dödsdom. Just därför att tillgängligheten till insulin och andra livsnödvändiga diabeteshjälpmedel är väldigt begränsade. Det är viktigt att komma ihåg att insulin är inget botemedel, utan ett livsuppehållande medel för diabetiker, utan insulin dör man. 
 
Insamlingen under projekt KEB17 är i full gång och alla intänkter delas lika mellan Diabetesfonden och Life for a Child. Life for a Child arbetar med att unga diabetiker i utvecklingsländer ska få tillgång till blodsockermätare och insulin och på så sätt minska dödssiffran på dem som dör i följderna av diabetes. Vill du se till så att barn och ungdomar världen över ska kunna leva ett liv trots diabetes, tycker jag att du ska kika in på insamlingssidan http://charitystorm.org/fundraisers/keb-17/ och skänka din gåva redan idag. 
 
PS. Om du skulle vara intresserad av att beställa ett diabetesarmband som jag tillverkar till förmån till insamlingen, kan du klicka för mer info HÄR.

DUBBELT FIRAD

 
I helgen har jag firat mina 22 levnadsår dubbelt upp! I fredags var familjen samt min kusin och hennes familj här på lite födelsedagsfirande i fredagsmystappning och igår firades både jag och Jenny (som också har fyllt år i veckan) av tjejgänget. – Dock saknade vi dig Jossan, utan dig är vi inte kompletta! ♥ – Det har med andra ord varit en kalasbra helg där jag har umgåtts med mina nära och kära! Känner mig otroligt lycklig lottad över att ha er i mitt liv!
 
Tack för alla gratulationer under helgen!

ATT VÅGA

 
"Att våga", tänk vilka stora ord de egentligen är när man tänker efter. Att våga är en del av livet, men det är allt annat än lätt. Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ganska försiktig av mig, alltid tänkt väldigt mycket innan jag har gjort någonting. Detta på gott och ont naturligtivis. För om man inte utmanar sig själv emellanåt, hur ska man då kunna utvecklas som människa och lära känna sig själv? Periodvis kan jag trycka ner mig själv utan att egentligen ha någon anledning eller förklaring till varför. Dessa perioder kan hålla i sig i dagar, i veckor fast det natuligtvis kan pendla lite fram och tillbaka under tiden. Ens självbild är ju en färskvara som man bör arbeta med hela tiden och ens största fiende är en själv, inte sant? Att våga känna efter och försöka hitta kärnan (ibland kärnorna) i problemet och ta upp det till ytan är ju en utmaning i sig, men otroligt nyttigt att göra. Förut höll jag allt inom mig och hade väldigt svårt att öppna upp mig. Och visst, jag ljuger om jag säger att det fortfarande inte är så men inte i samma mängd. Jag kan fortfarande ha svårt att erkänna för mig själv hur jag mår innerst inne och när jag mår dåligt håller jag det mycket för mig själv. Tankar som jag vill inte vara till besvär, poppar upp i huvudet och jag håller tillbaka. Men om man inte erkänner det för sig själv, hur ska då någon annan veta? Jag måste ändå säga att jag har blivit mycket bättre på att dela med mig, inse att det finns någon som lyssnar på mig, låter mig bli sedd och låter mig vara den jag är, jämfört med för bara ett par år sedan. (Se bara nu när jag skriver av mig på the world wide web... ;) )
 
I slutet av hösten befann jag mig i en sådan där period, då jag höll mycket inom mig. Även om jag var omringad av personer som känner mig utan- och innantill, människor som jag trivs med och får mig att må bra, kunde jag ändå emellanåt känna mig så otroligt ensam. Det kan kännas som om man är fångad i sina egna tankar. Hjärnan arbetar för fullt hela tiden och ständigt söker den efter fel och brister. Det är ju oftast mycket lättare att hitta dem hos sig själv än hos andra, det tror jag de flesta kan känna igen sig i. Mitt i denna något nedstämda period fick jag syn på ett otroligt roligt projekt när jag scrollade igenom mina sociala medier. Ett projekt som kallades för KEB17 och där Ung Diabetes var de som hade kommit på denna fantastiska idé. KEB17 innebär att 30 deltagare med diabetes tillsammans ska bestiga Kebnekaise till sommaren, samla in pengar till diabetesforskning, kunna bidra till att barn och unga i utvecklingsländer ska få tillgång till insulin och andra livsnödvändiga diabeteshjälpmedel och framförallt visa att man är större än sina toppar och dalar- trots en sjukdom som består av just det. Här snackar vi utmaning, tänkte jag. Efter att jag hade fått nys om detta kunde jag inte riktigt släppa tanken på att tänk om man skulle söka? Men så är jag ingen äventyrsmänniska och så var det ju det där med att våga. Skulle jag ens våga skicka in en ansökan? Tankarna for fram och tillbaka, som vanligt i mitt huvud, men tillslut efter många om och men skrev jag ner några rader och skickade in en ansökan två veckor innan jul. Sedan gick veckorna och till slut fick jag höra att det var över 100 (!) sökande och då hade jag näst intill gett upp hoppet. Men så kom det där samtalet i slutet av januari, att de ville ha med mig på detta äventyr! Vilken chans att få känna gemenskap i sin sjukdom! Snacka om en boost och jag lät nog väldigt förvånad när jag förstod vad de hade sagt. Här blev det en tydlig vändpunkt för mig. Jag började ta stora steg tillbaka från min tillfälliga svacka och kände att detta var jag så värd. Att erkänna just det för mig själv, är ingen vardagsmat för mig som ni kanske har förstått. Så just nu lever jag mitt i min största utmaning hittills, dels fysiskt men också psykiskt, Jag ska ge mig tusan på att klara detta och det för min egen skull! Det är jag värd!
 
Att våga är allt annat än lätt, men jag gjorde det. Jag vågade.

INSPIRERANDE LÄSNING

 
Då kvällens körövning blev inställd, fick jag plötsligt en ledig kväll. Skönt och nödvändigt om ni frågar mig! Kvällen spenderas med att krypa upp i soffan med en filt, en kopp te och en bok som är helt fullproppad med inspirerande diabetesberättelser. Den tar upp så mycket mer än bara själva sjukdomen! Den visar att det går att leva det liv man själv vill, utan att låta diabetesen styra det. För det finns ju lika många sätt att leva med diabetes på som det finns diabetiker. Även om det såklart finns stora likheter mellan hur sjukdomen påverkar varje diabetiker, så är det en väldigt individuell sjukdom. Något som jag ibland har upplevt, både inom vården och utanför, glöms bort. Det är väldigt lätt att generalisera... Så boken får fem stjärnor av fem möjliga i betyg av mig!
 
Boken hittar ni här: 
http://www.annaps.com/product/bok-vi-kan-vill-och-vaagar-och-vi-har-typ-1-diabetes/

UTE I NATUREN

 
Efter att ha varit hemma större delen av veckan med feber, var det extraskönt att kunna dra på sig träningskläderna igår och ge sig ut på en långpromenad i det fina vårvädret. Igår hade jag finfint sällskap i form av Amanda och vi tog oss till Rya Åsar, så veckans backträning blev gjord minst sagt... ;) Det var så skönt att mötas av vårsolens strålar att vi bara gick på så det slutade med att vi gick ca 1,5 mil. Ja, med en fin vän och ett strålande vårväder går tiden fort helt enkelt.
 
Vi har fått ett träningsschema att följa vecka för vecka fram till augusti då det är dags att bestiga Kebnekaise. Det är framförallt mycket konditionsträning i form av jogg, intervaller och backträning som står på schemat. Så nu hoppas jag att jag får hålla mig frisk och kry så jag kan träna på som vanligt. Oj, vad jag är träningspepp nu alltså! 

LONG TIME NO SEE

 
Ja, det var inte igår direkt man satte sig och skrev ett blogginlägg. Så vad har hänt sen senast? Ja, otroligt mycket såklart eftersom det var ett halvår sedan jag uppdaterade senast, så jag tänker inte gå in något närmare på det. Anledningen till att jag sitter här och trycker på tangenterna igen är att jag har saknat skrivandet. Saknat känslan av att sätta mig med datorn i knät och skriva av mig. Jag har ju alltid gillat att skriva men det har inte blivit så mycket av den varan på senaste tiden. Kanske behövde jag en paus för att hitta tillbaka igen, få inspiration och lust att göra detta igen. Just nu är min stora inspirationskälla ett projekt som kallas för KEB17. Detta är ett projekt som Ung Diabetes anordnar och går ut på att 30 deltagare med diabetes ska bestiga Kebnekaise i augusti. Jag hade turen att bli en av dessa 30 deltagare! Det trodde jag aldrig när jag fick höra att det var över 100 personer som hade sökt, så gissa om jag blev positiv överraskad när jag fick ett telefonsamtal om dessa glada nyheter. Så ett återkommande tema på bloggen den här våren kommer naturligtvis vara resan till Kebnekaise, för det är så mycket mer än att bestiga ett berg. Men mer om detta vid senare tillfällen helt enkelt. 
 
Om jag känner mig själv rätt kommer det bli andra inlägg om helt andra saker med. Det är ju just det som är själva tjusningen med att blogga! Det jag kommer skriva om kan vara något som jag har funderat på under en längre tid eller helt enkelt något som bara poppar upp i huvudet för stunden. Jag vill inte sätta mig själv i något fack, utan jag låter inspirationen och viljan styra vad det är jag kommer att uppdatera bloggen med. Ibland kommer det vara täta uppdateringar och ibland blir det desto längre tid mellan inläggen. Men det är ju precis så som livet är, tänker jag. Jag är hur som helst riktigt taggad på att sätta mig bakom datorn och dela med mig av mina tankar igen. Hoppas ni vill följa med mig på denna bloggresa!

PREMIÄRDAGS

 
I helgen var det äntligen dags för premiär för Sugar– I hetaste laget! Efter att ha slitit i ett halvår med repliker, danssteg, stämmor, rekvisita, kläder och dekor var det dags att visa upp vår tolkning av denna underbara musikal. Och vilket mottagande vi fick– stående ovationer från publiken och en fantastisk fin recension i BT. Jag är så stolt över alla i min stora musikalfamilj!♥
 
Nu fortsätter vi att underhålla hela hösten! Biljetter och info hittar ni HÄR!
 
 

STOCKHOLM

 
 
 

Förra helgen var jag, Ellinor, Jonatan och Elin i vår finfina huvudstad. Tre underbara dagar fick vi där huvudfokus låg på lördagens Veronica Maggio-konsert på Stadion. Och vilken konsert det blev!

 

Hur man fördriver tiden inne på Stadion på bästa sätt? Tja, vi laddade ner ett yatzyspel på mobilen efter att ha glömt kortleken på hotellrummet...

 
 
 
 

M A G I S K T! Jag har då aldrig skriksjungit så mycket förut! Vilken stämning det var när 20 000 personer sjöng med i varje låt. Och gästartisterna var ju inte fy skam de heller, eller vad säger ni om Markus Krunegård, Eva Dahlgren och Håkan Hellström? En konsert jag sent kommer glömma med andra ord!

 
 
 

Andra dagen besökte vi Fotografiska, något jag aldrig hade gjort tidigare men länge velat göra. Utställningen om Greta Garbo var helt klart rolig att se, men min favorit var ändå 

Inherit the Dust

. En utställning där porträtt på vilda djur hade fotograferats i naturlig storlek i miljöer där de tidigare levt, som nu tagits över av människan. En riktig tankeläsare fick man minst sagt.

 
 

När man semestrar och bor på hotell blir det ju en hel del besök på restauranger och caféer. Smarrigt värre!

 

I väntan på tåg i Herrljunga. Eller Hjalmarssons on tour. Eller skivomslaget är kirrat, som Elin sa. Ja, välj själva.

 
 

Sista dagen var det shopping som stod på schemat. Shoppinglyckan var stor medan plånkan inte var lika glad efteråt...

 

Som ni förmodligen har märkt hade vi en riktig lyckad Stockholmshelg. Tänk att avsluta första arbetsveckan efter semestern på det viset. Jo, men det får gärna bli en tradition!


PERFEKT SYSSELSÄTTNING FÖR EN REGNIG DAG

 
Vad man ska hitta på en regnig torsdag? Ta en fika på Viskan och gå på bio med två fina vänner såklart. Vi var och såg Legenden om Tarzan. Jag brukar inte gilla action-/äventyrsfilmer så värst mycket, men denna var otroligt välgjord så helt klart sevärd! Tack Jenny och Amanda för en mysig eftermiddag och kväll!♥

LUNDAHÄNG OCH HAVSDOFT

Förra veckan åkte vi ner till Skåne några dagar för att fira fantastiska mamma som fyllde 50 år. Vi började med utomhusteater på Poppegården och sedan for vi vidare mot Lund. Nedan ser ni lite vad vi hittade på.
 
 
När teatern man ska till har havet som granne, kändes en havspromenad självklar. Och jag klagade då inte- vem gillar inte att vara vid havet liksom?!
 
 
När man är i Lund är ett besök i Domkyrkan nästintill obligatoriskt. Den är ju så mäktig! 
 
 
Smarrigt värre! Vad vore ett födelsedagsfirande utan god mat och fika?
 
 
Bilden som beskriver min uppväxt som mellanbarn. Obs! Det kan ha varit så att jag kan ha suttit ett par trappsteg längre ner när bilden togs... ;)
 
 
♥♥♥Dessa mysiga kullerstensgator!♥♥♥

MATERIELL LYCKA

Väska från River Island.
 
Den här fina väskan köpte jag för ett par veckor sedan efter att ha suktat efter den ett bra tag. En semesterpresent från mig själv till mig själv. Himlans käckt. Materiell lycka när den är som bäst!
 

THOSE SUNNY DAYS

 
Vilket underbart sommarväder det har varit den senaste veckan! Jag har hunnit med en hel del, nästan en utflykt om dagen. Jag har varit i Skövde, ätit glass på Basta Kvarn, badat i havet vid Skrea strand, spelat discgolf vid Ymer, varit på marknad i Långås och ätit langos- typisk marknadsmat, suttit i gräset och målat, ätit lunch i stadsparken med en massa Pokémonletare runt omkring, druckit massvis med iste och haft fönstret på vid gavel dygnet runt. Ja, jag har helt enkelt njutit av sommaren! Imorgon bär det av mot det skånska landskapet för att tillbringa några dagar där med familjen. Mamma fyller nämligen 50 i veckan, så henne ska vi fira! 

LÅGT BLODSOCKER– EN VARDAGSFIENDE

 
Idag vaknade jag med 2,3 i blodsocker. Ja men tack för den! Huvudet värkte och med darrande kropp hade jag inget annat val än att ta mig från sängen till kylskåpet i jakt på den där svartvinbärssaften som står redo för just sådana här tillfällen. Efter ett och ett halvt glas saft var jag på banan igen, eller nja, i alla fall blodsockermässigt. Huvudvärken satt kvar större delen av dagen så min to-do-list fick jag skjuta upp till en annan gång och skriva till vila på dagens lista istället. Känslan när man vaknar på morgonen och man inte känner sig utvilad för fem öre plus den där vakna-med-lågt-blodsocker-huvudvärken-som-inte-släpper är nog en av mina största vardagsfiender.
 
Efter mycket vila kändes huvudet bättre framåt kvällen, så ikväll har jag haft familjen här på lite allsångsmys. En riktig sommartradition hos familjen Hjalmarsson– trevligt värre! Nu har jag precis bytt sensor samt tagit kvällssprutan med mitt långtidsverkande insulin. Självklart träffade jag en nerv och fick ett blåmärke till till samlingen, en sådan dag helt enkelt... Men men, nu ska jag gå och lägga mig och hålla tummarna för en stabil blodsockerkurva under natten. God natt!
 
 

Lovisa Hjalmarsson

22 år, Borås: Typ 1-diabetiker, Körsångare, Tedrickare, Feminist, Shoppingtokig, Pysselnörd och en hel del annat.

RSS 2.0